Luften var laddad. Någon röt till och allt svartnade för en sekund. När synen återkom hade jag flygit flera meter bakåt och framför mig hade jag ett par. Helt tysta, endast stirrande in i varandras ögon. Nej, inget par. Ingen respekt var synlig i deras blickar. Det var hat men igenkänning. Vilka var det där? Oavsett så tycktes det inte finnas någon trevlig utväg på situationen framför mig.
Den lite äldre mannen lyfte långsamt handen för att sen överraskat snärta till den mot kvinnans ansikte. Hennes reflexer var bättre. Som om att hon hade sett hans handling redan innan den hänt. Hon grep tag i hans hand, böjde den åt fel håll och luften fylldes än en gång med ett ryt. Den här gången av smärta istället för ilska.
Men det stoppade honom inte från att höja andra handen och slå kvinnan i magen med knuten knytnäve.
Jag slog mig för magen och skrek samtidigt som kvinnan framför mig. Andan gick ur oss båda.
När kvinnan böjde sig dubbelt sträckte hon ut ena benet och fällde mannen och var på honom med händerna runt halsen innan han förstod vad som hänt. Hon klämde till.
Slagsmålet försvann framför mina ögon och ersattes av en svarthet jag aldrig upplevt innan. Jag tvingade upp ögonen och stirrade rätt in i mannens.
“Du har blivit bättre sen vi sist sågs,” sa han till mig medan han kämpade efter luft.
“Min tränare i unga dar var inget vidare,” svarade jag med glimten i ögat och släppte taget om min gamla mästares hals.